MYCHA

Hur kommer det sig att jag i ena sekunden kan stå framför spegeln och hata de jag ser. Titta ner på min kropp och tänka nej nu jävlar får de vara nog. Nu är det jag som slutar äta godis eller onyttigt. Man konstaterar att man borde träna mer. Funderar på löpning.. De är ju bra, bara att gå ut. Öppna dörren och vips är man iväg.. Billigt enkelt och nära. Så står man där i ett par jeans i en storlek förliten och gnäller över de som inte riktigt formar sig som man vill.. Nej nu räcker de tänker man..
Men finner man sig själv bara en stund efter i skafferiet med cravings för allt som potentiellt kan innehålla iallfall en knutta socker. Vart kommer denna matschizofrena bild ifrån och hur har den växt så stark innom mig?
Har jag verkligen så dålig självdiciplin att jag inte kan låta bli att äta en muffins om de finns hemma.. Svar JA!
Jag har det. Det går inte. Och det hjälper inte att lämna köket. Man gömmer sig inne i sovrummet och försöker tänka bort tankarna så hör man de. Viskningarna från muffinsen i köket.. Kom och ta mig.. jag vet att du vill. Du är fin som du är och du jobbar och sliter så hårt, du förtjänar faktiskt att äta mig..
En sekund av svaghet och jag galloperar ut i köket och har tryckt i min halva skiten innan jag är tillbaka inne i rummet. Och de behöver inte ens vara muffins, det kan vara ALLT från smågodis och glass till tacoskal med dipp, choklad, nötter what ever.
Men så tar de två sekunder och sen är dne lyckliga känslan borta igen. Och jag är återigen ett litet ledset barn. Och de tar ju bara två sekunder så är man tillbaka i köket på nytt. På jakt efter ett nytt byte. Något nytt jag kan sätta tänderna i. spaningen börjar i skafferiet men sökningarna fortsätter in i kyl och frys. Upp i sovrummen ifall någon kan ha gömt lite godis någonstans.. Och så fortsätter det, like the cirkle of bad dicipline. Fan..
Sen är man ju inte för sen med att stå där framför spegeln och gnälla som en kärring på sin kropp. Man sucker och vrider sig för att försöka hitta en bra vinkel.. Besvikelsen är total. Och oftast är det de man själv hakat upp sig på och hatar som INGEN ANNAN SER! Men i denna stund kan man omöjligt ha tjockare lår än vad jag har. Mina knän är fulare än fulast och utformning av bröst och mage får en att känna sig som den största förloraren i de genetiska lotteriet. Och självklart kan jag kanske i något starkt ögonblick också kanske tänka att inegn tycker jag har fula knän (eller :S ?) men ändå känner man sig bara skit.. Och vad händer då? Jo, insikten. Nu jävlar ska vi ta tag i den här skiten andra kallar för min kropp. Och så är vi där igen. The cirkle of bad diciplin.
Jävla skit... Kanske lika bra att försöka nöja sig med hur man ser ut och gå vidare med livet för lets face it. Jag kommer aldrig kunna sluta unna mig saker. Jag kommer aldrig kunna leta på två morötter och bacon. Eller kan jag de? Nej de kan jag inte.. men jag önskar kanske att jag kunde det.. Fan tillbaka på ruta ett. Inget svar på problemen snarare ett konstaterande.. Men acceptans är väll de första steget i allt..!