Det ska kännas att man lever
Jag trodde verkligen aldrig att denna dag skulle ta slut. Det känndes som en evighetstunnel, där evigheten var längre än man trott. Lärdomen jag har dragit av dagen är iallfall att 24 är verkligen 24 timmar.
Så nu sitter jag här, klockan är ett, fredagen den 8 eller nu lördagen den 9 oktober.
För exkat 24 timmar sen gick jag och la mig. Så vad hann jag göra på 24 timmar? Jo!
Sov i ca 5 timmar, sen upp och duscha, laga matlåda, göra mig iordning inför skolan och ta mig till bussen.
07.36 jag står och väntar på bussen, bussen 07.33 kom aldrig, inte heller 07.42 eller 07.52. 07.56 makar sig bussen långsamt fram genom dimman. Påväg till skolan läser jag metro, man måste ju få in lite allmänbildning och nyheter! 08.20 uppställning i skolan, jag lyckas köpa en kaffe och läsa på det sista inför den mindre tentan som vi ska ha nu på morgonen (som jag dessutom bla pluggat till hela gårdagern)
Sen har vi två timmar föreläsning med en kvinna som ser ut att vilja ta sitt eget liv och som pratar till oss som vi är döda kattungar. Efter det, skjus ner med oss till kaffeterian och kasta, bokstavligt kasta i oss den kulinariska matlådan jag krierat på morgonen. Mumms!
Sen skjus med oss till datorsalen och börja på vårt arbete där vi ska skriva om olika principer och design metoder, problemet med dessa är att i texten ska vi referera till 24 olika sorters fel i Microsoft Word, problemet är att de är katigoriserade också så de ska vara specifika problem som vi ska hitta genom olika sätt..
Och där satt vi, och vi satt och vi satt och vi skrev och skrev. Människor kom och människor gick. solen han gå ett halft varv runt jorden och efter en extrem lååååååååååång dag blev klockan 21... Har aldrig varit i skolan så länge eller så sent (utan alkohol inblandat) och de värsta av allt, denna helvetesuppgift som vi haft en halv vecka på oss att skriva ska vara inne nu på måndag morgon, och vi blev inte ens klara. Så när jag ska hinna skita ur mig en till princip är frågan. Men dagen slutar inte där.
Min kära bästa kompis som jag ville strypa fram tills det att hon matade mig med en macka och hade smink med sig, körde bästiskortet på mig, hur jag var tvungen att följa med ut för några öl, hur jag aldrig hade tid för henne och hur hon behövde mig.
Så med gummistövlar på fötterna (de regnade ju på morgonen) kunde vi tacka högre makter att kista centrum har öppet länge. In och köpa nya skor (btw jättesnygga, fast de blev nog två par nu när jag tänker efter haha) Sen in till stan där jag fick äta en macka samtidigt som jag försökte sminka på mig lite på perongen till Mörbycentrum tåget.
Och lite senare stod man där i hotellbaren på Scandic och "var en bra kompis" vilket egentligen innebar hon jag en killkompis syrra och 12 killar och varvade cosmopolitan med öl. Trevligt men jag var totalt hjärnmanglad så kommer inte riktigt ihåg om jag ens sa något haha!
Kom hem där jag hittar min syrra liggandes i min säng så jag får börja sortera alla kläder jag har lagt på hennes säng (som jag för den delen använder som min garderob då hon inte är här överdrivet ofta) och nu sitter jag här.. 24 timmar senare. Jaah de ska kännas att man lever kan jag säga, det ska kännas att man lever.
De har varit en sån lång och krävande dag att jag (har träningsverk men de är int pointen)
att jag orkar inte ens bli arg på Sl över morgonens esplanader, och då har de gått långt.
Nej nu kanske man ska eeh. sova?! Imorgon blir det nya tag!
