18 DAGAR KVAR
Herregud, nu är det bara 18 dagar kvar! Nervositeten börja sprida sig i hela kroppen! Jag vet inte vad jag ska förvänta mig av resan, vet inte ens vad jag ska packa. Och med Malin som nu idag åker till Singapore känner jag mig ännu mer förvirrad. Jag vet att allt kommer gå bra, men att vara borta från alla jag känner (förutom Karoliina min vapenbroder haha!) känns så konstigt. Jag kan stå på egna ben, jag kan ta hand om mig själv. De är inte de som känns jobbigt. Att vara borta från alla mina nära och kära. att veta att medan jag ligger där i sydney så sitter de allihopa tillsammans hemma och äter gott, skrattar och öppnar julklappar. Och man kan ju inte riktigt komunisera så bra när man är borta. De är ju sjukt dyrt att prata i telefon utomlands.. Kommer de ens minnas mig när jag kommer tillbaka? Kommer de ha fått in en rutin i ett liv utan mig? Hur blir de när jag kommer tillbaka? Funkar allt som vanligt då? Många konstiga frågor cirkulerar i mitt huvud och jag kan nog inte riktigt besvara dom heller. Kan någon de? De ska bli sjukt kul att åka och jag tror alla problemen kommer släppa när jag lägger mig ner i solstolen i Thailand. Men nu dagarna innan går jag bara runt som en maskin, kan inte tänka klart och försöker bara hinna med att ge alla sin lilla tid med mig. De ändra problemet jag har som jag kan göra någonting åt är packnings-problemet. VAD ska jag ha med mig???? Jag vet att de inte är ett världsproblem, men när man är i den känslomässiga obalans som jag befinner min i just nu, så kan minsta lilla problem orsaka ett gråt som niagarafallen. Men när allt kommer till kritan så är jag glad över att åka. Kommer bara sakna en handfull av människor...
