DET BÖRJAR HÄR
Dan före doppar dan, timmen är nu slagen, nästan där, nu är de inte långt kvar, nära nära, med andra ord 20 minuter kvar tills 9 oktober. 20 minuter kvar tills det är dagen då jag och Karoliina ska lämna Sverige för att bege oss mot varmare breddgrader! Herregud! Helt otroligt. 20 minuter och sen är dagen som vi så länge väntat och pratat om och nu är timmen snart slagen! Nervositeten har spridit sig i hela kroppen, jag har ont i magen, fått stora röda utslag över hela kroppen och bryter ihop för minsta lilla. Jaa, nu har nerverna slagit in. Trodde de skulle ske tidigare och inte typ klockan nio kvällen innan, men man kan ju inte alltid förbereda sig på allt. Speciellt inte nervösa sammanbrott. Så nu sitter jag här, snart där. Alla frågar mig hur känns det? Jo säger jag de känns märkligt. Jag vet (Mathilda) att jag har sagt de hundra gånger men de är bara så de känns, märkligt. Jag kan inte förseställa mig hur de kommer bli, jag kan inte tänka vad som kan behövas tas med eller tänkas på. Jag kan liksom inte ens fatta att jag ska åka, så då finns de bara en känsla som känns och de är märkligt haha! Kvällen har också varit märklig, förutom gråt attackerna och märkliga utslagen så har de varit lite ovanligt för mig. Jag kan ju tacka gudarna (eller iallfall morbror Rickard) för att jag fick låna hans väska. Vad tänkte jag när jag trodde att jag skulle kunna ha min med mig? Nu när jag har packat hans stora fjällräven rygga FULL och tittar på min lilla skrutt brevid, den är ju typ hälften så stor, hade jag värkligen trott att de skulle gå och packa i den?? Ovanligt för att vara mig. En annan sak som också var märklig var att jag inte ens funderat vilken väska jag skulle ha som handbagage, så därför började jag gråta runt halv tio för at jag inte hade någon som passade med de jag hade tänkt mig. Dessutom har jag helt glömt att noppa ögonbrynen och färga ögonfransarna. De var också ovanligt för mig, att inte ens tänkt på de, jag har varit förvånandsvärt lugnt över hela situationen vilket jag annars inte brukar vara, så de kanske inte var så konstigt iallfall att jag blev som jag blev fram åt små timmarna. Men nu sitter jag här 13 minuter kvar och skriver ut de sista viktiga papprerna som behövs! Men de kanske är så att man inte kan planera inför allt. Speciellt inte så stora saker, att man inte kan vara fullt förberädd på allt, men de kanske är så de ska vara just nu, det är de som är en del av äventyret, att inte veta allt. Man kan inte förbereda sig på att leva livet så jag får nog bara ta den visheten med mig på resan och nu till sängs!
16 timmar och 49 minuter kvar tills livet börjar!
